JOHAN JÖNSON: En dialog om poesin? Men – hur fan skulle det utformas? Hmm… Alltså, jag brukar infoga metapoetiska sekvenser i bokliga sammanhang, omgivna av och i spel mot (alldeles) andra språkformer och semantiker; är så de gör sig bäst, tycker jag. Jag är faktiskt skeptisk till rena poetiker, som allt som oftast framstår som drömska kartor över symbolisk terräng – och tenderar dessutom att på ett olyckligt sätt överdeterminera läsningen av författarens ”huvud”verk, en sorts förenklad, falsk grammatik utövad på ett material som i själva verket inte kan – eller inte borde kunna – infogas i något sådant domesticerat schema. I värsta simplistiska fall uppfattas en poetik ju som svaret på den poetiska gåtan, när ingendera egentligen finns; åtminstone inte i relevanta böcker. Dessutom är jag direkt avvisande till poetikens ofta liksom upphöjda och (pseudo)suveräna position visavi verket; den transcendenta hyperstratan ter sig illusorisk, inte minst i vidare politisk mening. Att den ontologiska immanensen i språket – grundläggande men likväl också ockult oåtkomligt – liksom negligeras (och fram träder en sorts metafysisk subjektivitet av mer eller mindre liberalistiskt slag). Det vill jag sannerligen inte reproducera. OCH – en dialog OM poesin riskerar regelmässigt att så att säga portionera ut en poetik i mindre sekvenser, visserligen i dialektik med de andra i dialogen/samtalet, men likväl. Så tänker jag, Mazdak. Men – är gärna med på ett hörn av en sådan diskussion som du föreslår, tackar som frågar!
MARTIN HÖGSTRÖM: Jag håller väl i princip med, i den mån jag begriper. Åtminstone vad gäller poetiker. Dock har jag svårt att särskilja ”andra språkformer” från poesins eftersom de ju blir poesi när de infogas i den. Rena poetiska språkformer finns inte vad jag vet. Jag insisterar nog på att poesin är något vi gör, en uppsättning aktiviteter vars gränser ingen känner, eller som i varje fall är mycket genomsläppliga och mobila. Att översätta, läsa, ge ut, tillverka poesi, sätta, trycka, sätta den i verket, ställa den mot annan poesi – liksom mot allt annat – cirkulera den, och försöka skriva den, har varit mitt sätt. En livsform. Vilken i sig utgör – eller lutar sig in mot – ett slags konstant dialog. Om än bitvis och ofta i total tystnad eller avsaknad av skönjbar motpart. Brev till ingen.
Frågan om vilka livsformer, vilka sociala former ett poesiarbete föreslår eller tvingar fram (och i viss mån springer ur) angriper mig således. Också på rent formell nivå. Dvs. vilket rum den specifika dikten tecknar utanför dikten.
ANNA HALLBERG: En gång hade jag ett samtal med Gunnar D Hansson under rubriken ”Var är poesin?”. Det tycker jag fortfarande är en rimlig fråga. När, var, hur, på vilket sätt visar sig det där vi kallar poesi? Jag tror inte att jag kan prata om ”poesin” som sådan, jag kan nog bara formulera mig kring specifika poesier. Den Johan Jönsonska, den Martin Högströmska eller den Anna Hallbergska kanske. Jag tänker på din bok Martin, ”Poesi kan inte skalas upp”. Och så tittar jag på Johans böcker i hyllan och tänker att… tja, det kan den ju… Den kan skalas upp maximalt eller skruvas ner till det minimala, men i det jämntjocka mellanchefsläget i mitten är det mycket svårt att göra poesi.
Att arbeta konstnärligt med ett kodmaterial som är utformat för allmän kommunikation känns ibland som en märklig och omständlig form av terroraktivitet, ett störningsarbete, som medvetet använder koden fel, missbrukar den, vrider den marginellt ur händerna på maktapparaten. Bara för att gång på gång inlemmas i den samma. Och samtidigt denna storögda förhoppning, hos nästan alla poeter, att det någonstans ska finnas en läsande människa att dela detta rummet med. Att språket, i sin fulla potential, med hela sitt sensorium, som är något mycket mer och sinnligare än det informativt kommunikativa, ska bli förverkligat. Jag vet inga som tvivlar så hårt på språket som poeter, men inte heller några som tror det om så mycket.
Just nu är jag i Riga på poesifestival. Och ska läsa några små snuttar som översatts ur en del av mina samlingar. Allt oftare tänker jag att jag ”gör diktböcker”, snarare än att jag ”skriver dikter”. Det är alltid hopplöst att översätta det jag gör. Och jag tycker för all del om att läsa högt, men det jag är mest intresserad av är dialektiken mellan boken och läsaren, samspelet som uppstår i den tysta läsningen. Hastigheten och trögheten i olika läsarter, vad typografin gör på sidan och hur de olika komponenterna förhåller sig till varandra etc.
JOHAN: Tänka så här: Göra poesi inifrån det amöbiska svenska språkmolnet och via främst boklighetens specifika vektorer återrikta sina poesier in i den lingvistiska sfären. Där är den, potentiellt, för alla, varenda jävel (som kan läsa svenska), del av allmänningarnas allmänning språket. Men poesin förstås inte vilket identiskt språk som helst, utan snarare ett – mångskiktat, diversifierat eller koncentrerat, brant, knappt eller vad som – som gör sina bokstavs‑, ord- och tropmontage på alldeles andra sätt än de gängse och hegemoniska, med poesimöjliga rytmiseringar, cesurer, vitblanka boksidessjok etc. Allt det där som vid skrivbordet är så ytterst stimulerande och generativt, också för egen transition, att pyssla och dona med (är åtminstone och alltjämt min erfarenhet, närmast oavsett vad som stoffligt kan tänkas bearbetas – och själv bli bearbetad av).
Jo, jag undviker gärna glosor som ”utforska” och ”utforskande”, då dess bismak av nån sorts romanticistisk suveränitet och singularitet visavi det språkliga, om än liksom inverterat; tidigare en poet som ”oförklarligt” drabbas av överväldigande visioner, avgörande affekter och allehanda transcendenta krafter. Och att poeten och konstnären är den oefterhärmliga subjektivitet som kan förmå omvandla det. Med den Schlegelska sammanfattningen av det romantiska: Att den lyckade metaforen frigör anden från tinget. Typ. Samtidens frekvent upprepade utforskningsidiom tycks mig snarlikt men, som sagt, liksom omvänt. Poeten som den agenssäkra subjektivitet som tar sig an ett befintligt material – en viss analogi föreligger möjligen här med ett textuellt och allmänt semiosfäriskt sorts köpcenter vari man enkelt kan plocka sitt stoff från hyllan – och underordna det för sin textuella jouissance. Med – om än omvänd men likväl bibehållen subjektivitet av singulär karaktär och suveräna drag. En hävdvunnen liberalistisk metafysik om den enskilde, skulle man kunna påstå. Och författare av diverse slag får ju medialt och sociologiskt ofta representera en härligt individualistisk och lite udda typ ”som går sin egen väg och gör vad hen tror på”.
Istället, då, prova poesigörarens subjektivitet, som inte kan undkommas, som en form av diskursivt genomsläppligt strata, ett semiosfäriskt kontinuum som oavlåtligt verkar och sätts i spel mot ens erfarenhet, litterära referenser, horisonter, vanföreställningar, dödlighet, ovetskap. Och allt detta i en märklig sorts flytande, immateriell form; oupphörlig och undflyende, likt vindvirvlar inuti större, passerande vindsjok (för att försöka få till en pseudohölderlinsk lyrism).
ANNA: ”Allmänningarnas allmänning språket” tycker jag om. Tillgängligheten i själva språket och det fina i de rent materiellt sett billiga produktionsvillkoren. Det är alltid på något sätt möjligt att skriva, svårare om man arbetar med scenkonst, filmskapande etc.
Sen är det förstås inte så enkelt eller billigt i praktiken, men ändå. Bara den vetskapen. Att det är möjligt. Det betyder något. Må vara ”brev till ingen”. Samtidigt motsätter jag mig, kanske inbilskt sparkande, det klaustrofobiska i tanken ”att göra poesi inifrån det amöbiska svenska språkmolnet”. Jag vill alltid ha dialektik. Också med det som ligger utanför språket/molnet/tanken. Något som inte är benämnt och bestämt måste in. Och något som tycks vara dött och definierat måste ut. Poesin finns i boken, men är också alltid något ytterligare och mer. Som du skriver: ”immateriell form; oupphörlig och undflyende”.
Martin, kan du inte utveckla detta: ”Frågan om vilka livsformer, vilka sociala former ett poesiarbete föreslår eller tvingar fram (och i viss mån springer ur) angriper mig således”? Inte för att jag ifrågasätter eller tvivlar – mer för att jag tycker att det är intressant att höra dina tankar. Jag skulle också gärna (försöka) prata om blindheten i poesiskrivandet. Känslan av att det är något, en form av magnetism nästan, som drar uppmärksamheten åt ett visst håll, som om det fanns en vilja utifrån. En plats dit skrivandet söker sig. Och jag vet aldrig riktigt vad det är, men att det (för mig) handlar mycket om att komma i rätt läge och riktning. Dra sig mot något. Som kan vara helt trivialt, men ändå alstrar enormt mycket energi. Ordet aska till exempel. Jag höll på med det i flera år. Utan att riktigt begripa, men att det fanns något i den paradoxala motspänningen mellan hur ordet låter och ser ut – och den lexikala betydelsen, som gjorde mig nyfiken och engagerad.
MARTIN: Lyn Hejinian skriver, i dialog med den serbiska poeten Dubravkja Djuric: ”För en författare är det språket som är bärare av tankar, iakttagelser och betydelser. Och det sker genom en i stora delar metonymisk process, genom upptäckter och med uppfinningar av associationer och samband. Även om det kan verka tekniskt, har begreppet koppling – att knyta band – i min föreställning en medföljande politisk eller social dimension. Frasernas gemenskaper ger upphov till gemenskaper av idéer där gemenskaper av människor lever och arbetar.” Jag har nog själv tänkt i ungefär de banorna väldigt länge – även om jag kanske inte skulle lagt betoning på ”idéer” – och jag har nog till och med trott att alla som skriver tänker i något slags banor som motsvarar citatets sista mening. Men så är inte fallet. Jag har i mitt eget poesiarbete föreställningen att jag måste strukturera min text som vore den en lag. Dess form, alltså. Sättet på vilket det språkliga träder fram utgör, inbillar jag mig, en struktur som det finns en motsvarighet hos i det sociala. Relationerna mellan diktens enheter motsvarar på något sätt dem mellan människor. Kanske är jag övermodig. Men ok. Jag syftade egentligen tidigare inte i första hand på den poesi jag skriver utan till den jag läser. Vad den gör med mig och min förmåga att fortsätta. Ta del av. Skriva också. Andas.
Men blindheten intresserar mig absolut. Även jag hetsas av en kraft som ligger utanför min vilja eller kontroll. Avsikten att skriva poesi är alltid motsägelsefull eftersom poesin är så pass dödsbringande. Och i min egen mytologi ersatte poesin vid ett avgörande läge självmordet. Poesin detta ständiga och pågående självmord. Jag tror inte att det springer ur en romantisk ådra hos mig så mycket som det faktum att vi också är präglade, bildade, genomsyrade av den immanenta fiendemaktens språk som hela tiden dikterar oss från insidan, eller vad man ska säga. Från de äckliga organen. Vi opererar vår poesi i förkastningarna mellan att kokas och frysa. Det är ju minst sagt svårt att hantera.
ANNA: Jag har många gånger upplevt att poesin är den enda platsen där mitt livs omöjliga oförenligheter kan rymmas, i en och samma form. ”It is a place where injustice and hope can coexist. A poem can look horror right in the eye without taking on its voice. It can protect us through its honesty, dignity and empathy.” Skrev den lettiska poeten Madara Gruntmane-Dujana i förordet till en antologi som producerades i samband med festivalen. Martin, jag har aldrig hört dig prata om självmord så explicit, kanske är inte det här rätt forum för mig att uttrycka min djupa medkänsla och omsorg, men jag kan inte heller låta det vara osagt. Kära du. Öppna aldrig den dörren igen. Gör aldrig det. Ibland hamnar man i så hopplösa diskussioner om vad poesi är bra för, varför den är så viktig och betydelsefull yada yada, men jag vet att den räddar liv. Det är bara så. I all sin enkelhet. För nåt år sedan skulle jag svara en journalist i en utländsk tidning som undrade ”What is your poetry about?”. (Hopplös fråga.) Men jag hörde mig själv säga ”Making space”. Kanske är det bara det. En stunds andrum. Temporär frihet. Också en möjlighet att slippa sig själv, sin kropp, sina tankar, allt det. Bara det att i läsningen få gå in i någon annans språkspel, få lov att vistas där, vila i ett externt språkmönster, som man kan relatera till och respondera på, precis som man vill. Det finns något i relationen mellan stränghet, form, lag om man så vill – som verkligen måste vara mycket exakt och alltför sällan är uppmärksam nog – och den totala känslan av frihet och öppenhet. Fullständig hänryckning. Som också innehåller en tramsig, barnslig, levande glädje. Jag vet inte om jag kan formulera det på ett bra sätt, men jag vet att det hänger ihop. Och att det finns i poesin. Inte alltid, men ibland.
MARTIN: Utan att ta tillbaka något av det jag sa nyss kan jag kanske understryka att självmordet – det egna slutet – var en figur, en möjlighet ungefär som en författares möjlighet att bli klar med sin bok. Allt detta är längesedan och en del av en ungdom som inte kunde föreställa sig ett liv efter 30 – vilket är helt rimligt och förmodligen vanligt eftersom ju ungdomen inte kan sägas överleva 30. Tänker inte så mycket på det som att ett liv har räddats som att dess slut skjutits upp. Och att detta uppskjutande, denna akt – poesin – i sig också utgör otalet former för liv. Inte min avsikt att bli alltför privat här. Och det är nog inte ens möjligt eftersom vi diskuterar ”allmänningarnas allmänning språket”. Stort tack ändå, Anna.
F.ö. förstår jag vad du menar med ordet ”aska”. Det är sant. Och spännande.
Jag brukar, med hänvisning till Jean-Marie Gleize (som tyvärr dog i mars i år), hävda att den som påstår vad poesi är har fel. Men detta är produktivt, Johan: ”Men poesin förstås inte vilket identiskt språk som helst, utan snarare ett – mångskiktat, diversifierat eller koncentrerat, brant, knappt eller vad som – som gör sina bokstavs‑, ord- och tropmontage på alldeles andra sätt än de gängse och hegemoniska, med poesimöjliga rytmiseringar, cesurer, vitblanka boksidessjok etc.” Tänker ångas i det idag…
JOHAN: Ja, visst är det fascinerande att poesins basala produktionsförhållanden är så pass tillgängliga: behövs bara papper och penna (inte ens suddgummi nödvändigt; man stryker över det som ska bort; blir dessutom rätt snyggt i anteckningsboken, tycker jag). Att hänge sig åt poesin innebär nästan uteslutande också att proletariseras i ekonomisk och social mening (med alla dess implikationer). Verkar utgöra en sorts konstant genom poesins historia. Kanske, som det brukar heta, för att poesigöraren ju äger och förfogar över sina grundläggande produktionsförhållanden, pappret och pennan; ingen instans kan liksom erhålla mervärde av detta sorts arbete. Särskilt inte poeten själv (ha ha)! Nå. Med papper och penna omfördelar man det språk som aktiveras vid skriv- och redigeringssekvenserna (svåra att skilja åt). Poesi som språk- och tropaktivism (om man prompt vill ha en certifieringsaktig definition)! Men varför inte lika gärna poesi som annanhetens sorts sömn, dvala, nånstans mellan tystnad och ansats till annat, vägran att låta språkallmänningen bli instrumentaliserad på det mest simplistiska vis, vända ryggen åt den samtida semiosfärens skenande jävla kukpopulism (med all sin ohöljt rasistiska och fascistologiska differentiering; den där hegemonin som nu gör livet, ja, själva andningen, kväljande). Eller poesin som vanmaktens och feghetens enkelt tillgängliga refugium? Tror inte man instinktivt ska avfärda en sådan tanke, inte minst för att den kan vara självreflexivt generativ. Kanske inte alldeles olikt den där självmordsfigurationen, som du nämner, Martin. Använder också (för?) ofta en sån. Som en sorts negativ doppelgänger, kanske. En relativt odramatisk – om man kan föreställa sig en odramatisk egendöd – dialektik med sin ofrånkomliga dödlighet, t.e.x. Eller sin faktiskt lika möjliga icke-existens; att finnas till ter sig ju ofta som en helt kontingent och irrelevant fasa. Fyllt av epifanier av lycka, kanske t.o.m. mening. Jag vet inte. Utan grymhet, ingen fest, som det heter hos Nietzsche. Kan det rädda liv, Anna? Det kan det kanske. Har det räddat mitt liv? Kanske. Hur ska man veta säkert? I alla fall skjutit upp motsatsen. Är det en bra sak? Kan väl diskuteras… Att älska att leva – inte minst det omöjliga livet – kan ju inte sällan framstå som ett sorts straff. Hur som. Gleize fras har nog rätt. Alltid – den aktiverar ju poesin som en oavlåtlig verksamhet, snarare än taxonomisk essens. Verbformer, inte substantiv. Dialektik, inte affirmation. I vår senkapitalistiskt semiosfäriska samtid – med sina teknologiska hyperobjekt för, inte minst, digitalitet – tror jag ändå att en enkel maxim kan ha en funktion som kartografisk grammatik: När språket (och övriga teckensystem) kapitaliseras, som nu så omfattande sker, proletariseras poesin. Men – utöver svårigheten att pekuniärt försörja sig på sin gåspenna – också i ontologisk och epistemologisk mening. Att vi kanske erfar ett historiskt – och därmed politiskt – skede vari (skrift)språket skiftar karaktär; från, säg, en upplysningens (upplysta och) potentiellt också kritiska och självreflexiva modus (dit jag nog, amorft omfattande, räknar den poesi jag föredrar) – till en form av affirmativa ikoner för fortsatt cirkulation av det samma. Ja, ett postalfabetiskt strata, som det brukar heta. Subjektivitet som ett sorts immanent värddjurskap för denna globalitärt dominanta och oupphörliga estetik. Att KONSTERNA har segrat ihjäl medborgarna, helt enkelt. Ja, jag spekulerar, som ni hör. Och dessutom på ett svårbegripligt sätt. Men va fan, det viktiga är den extrema tanken, som inte leder någon vart, till ingenting, som Duras brukade säga. En inte så dum tentativ definition av poesigörande! Å andra sidan har jag själv länge fascinerats av en sorts motsats till detta. För många år sen stötte jag på en diktsamling, typ egenutgiven, tror jag, med en humoristisk titel som jag har haft svårt att få ut ur huvet: Poesi som går att läsa, hette den. Jag skrattade liksom zizekskt (dvs lacanskt) och länge och drömmer – nånstans bland alla assemblageskikt av utopistiska gnistor och fragment – att nån gång kunna åstadkomma nånting sånt. Fast… jag finner ju ingen poesi särskilt oläsbar. Tvärtom. All poesi är ju extremt lätt att läsa (även den dåliga, som är sååå ymnigt förekommande). Frågan förstås HUR man läser, VAD MAN FÖRVÄNTAR SIG av läsandet; ja, vilket sorts montage läsaren gör med boken, dikten, vad det ger upphov till… Aah, det läsande livet alltid det föredragna livet.
ANNA: Jag vaknade inatt med ett extremt själväckel och ville radera allt jag skrivit i det här dokumentet. Rädda liv? Skjut mig i huvudet. Det enda jag vill är att poesierna ska få finnas, fortgå, pågå, göras, existera i alla de fomer de än tar sig för. Att den verksamheten ständigt ska vara aktiv. Och att människor ska veta att möjligheten finns, oavsett socioekonomisk bakgrund och skolning. C’est tout. Så fort man öppnar munnen, eller knapprar på tangenterna, trasslar man in sig i hopplösa ändamålsstyrda insnävningar. Idag vill jag slå ett slag för meningslösheten. Det fullständigt onyttiga, obrukbara och icke-kapitaliserbara i poesin. Den där figuren Charles Bernstein brukar göra, för att visa hur poesin genom sin praktik devalverar den ekonomiska värdeöverenskommelsen, genom att hålla upp ett vitt A4-papper och säga: det här pappret är värt 25 cent. Sedan skriva en diktrad på det och konstatera: nu är det värt noll.
Impulsen att ständigt vilja ta tillbaka sin utsaga och vända den i tvärt motsatt riktning… Något av det bästa med konstarterna, vilken man än pratar om tänker jag, är förmågan att röra sig åt flera olika håll samtidigt. Jag kommer ihåg ett prat du hade för länge sedan Johan, tror det var på Uppsala Universitet tillsammans med Mara Lee, i vilket fall sa du något i stil med: ”jag tror inte att det räcker med EN idé, eller två eller tre, för att göra en dikt som fungerar. Det måste vara flera.” Sen tänker jag att det är skillnad mellan de föreställningar man hade innan man skrev, de tankar som dikten själv sätter i spel under själva skriv- och läsakten, och de förgreningar som uppstår i och med och efter läsningen. Läsningens görande, ett ständigt växelspel som ändå är ett slags rörligt och livfullt sätt att finnas. Fast det kanske inte ser så ut. Häri ligger också något som går helt på tvärs med tillväxtideologins produktion av behov som ska tillfredsställas. Att det kan räcka med att läsa en bok (som kan vara gammal, lånad eller läst flera gånger tidigare) för att känna sig nöjd med tillvaron.
Jag tror att jag är som mest ”expressiv” när jag läser andras texter, inte när jag skriver eller ”uttrycker mig”. Överhuvudtaget ställer jag mig kritisk till uttrycksmetaforen, av massa skäl. Gillar isåfall Erik Beckmans bild av författaren – ”fågeln som pianist” – bättre. Ofta tänker jag att jag bara vill läsa, aldrig skriva. Men har jag läst något radikalt omtumlande vill jag gärna skicka den energin vidare i systemet. Haha, åh, den glada känslan av att komma med världens bästa present! Och nästan alltid mötas av totalt ointresse. Bara för att kort senare göra om samma sak igen. Det är en idiotisk evighetsloop. Kanske kan man aldrig ge sin läsning vidare till någon annan? Bara peka på dörrarna och säga att det finns flera vägar in, att biblioteken är gratis, att böckerna är tillgängliga, gör vad du vill…
JOHAN: Ha ha, själväckel är bästa dräng! Paradoxologi, tror jag litt.vetaren Ulf Olsson, applicerad på Strindbergs heterogena oeuvre, kallar den där oemotståndliga impulsen att motsäga sig själv, helst redan igår. Man kunde lika gärna säga – dialektik, utan teleologisk syntes. Eller bara upprepa Heiner Müllers gamla devis: Om jag vet vad jag vill säga, då säger jag det, då behöver jag inte skriva. Apropå att en enda idé sällan räcker för en bok – eller ens dikt. Som ju då tenderar att blott illustrera någonting annat, istället för att hänge sig åt och verkligen bearbeta sitt stoff – som ju då inte sällan skiftar karaktär och, i bästa fall, kan överraska den zoembienta skuggfiguren vid skrivbordet: Vafan, har jag verkligen skrivit det där??? Svaret torde vara nåt sorts nej, det är ens delvis alltid också främmande skrivande och dess oavlåtligt oscillerande modus som gjort det, omöjlig att enkelt detektera i nån mantalskrivningsskrivningstaxonomi, liberalistisk subjektivitetsmetafysik eller kanske inte ens i hävdvunnen meningsproduktion. Inte heller, tycker jag, säger jag upprepat till mig själv, ska man låta sig involveras i nån dömd interpellationssituation varvid man alltid svarar fel och med hög risk för reproduktion av ideologi som man hyser starkaste aversion emot. Adornos definition av essäns stilistik och teknik kan kanske funka även på poesin vi surrar om här: att varje utsaga befinner sig lika långt från ett frånvarande centrum; och med samma lingvistiska densitet. Gör inte en hel del bra poesi nånting sånt, fast med andra sorts språk? Hur som. Håller helt och hållet med dig, Anna, om att poesi helt-jävla-självklart är för ALLA, utan undantag. Nånting annat vore obscent icke-egalitärt att tänka sig. Och möjligen rentav ett utslag av ideologikonform identitetsproduktion, så bedövande vanligt i en konsumistisk tribalism. Men. Kanske är vi sen länge redan där, även i poesifältet, då vår älskade konstform – flera tusen år åldre än kapitalismen och nästan lika mycket äldre än prosan – erfar en omfattande befolkningsallmän och offentlig ghostning? Poesin ter sig ju som för ingen. Eller snyftar jag för mycket här?
MARTIN: Anna, jag har känt mig så pinsam här. Mycket pinsam. Som att jag förstört något genom att yttra mig, som att mina ord genast omintetgjort alla möjliga svar. Precis som efter att ha delat med mig av en dikt. Och i diktens fall är det ofta sant. Dvs. den genererar inget möjligt svar.
Jag tror absolut att Adornos ord – i mun på dig Johan (”att varje utsaga befinner sig lika långt från ett frånvarande centrum; och med samma lingvistiska densitet”) – kan gälla för en massa bra poesi. Men jag vill hävda att det samtidigt är långt ifrån all poesi som tycks eftersträva detta. Det finns en massa poesi som är betydligt mer essentialistisk och liksom kulturbevarande – och som med tiden har kommit att göra anspråk på själva poesibegreppet. Det blir därför också svårt att försvara poesin i allmänhet, eller ens tala om den, vilket du uttryckte i början av det här samtalet Anna. Ändå tillgriper jag själv begreppet (”poesi”) rent generellt i allehanda sammanhang, kanske mest för att slippa säga något, för att komma undan, ta mig ur situationer, komma hem, där jag, i bästa fall men väldigt sällan, kan arbeta med denna ”poesi”.
Poeten, den fattige, om än inte alltid i ekonomisk mening. Men poetens brist på tillgångar är ändå något slags förutsättning för en konstant permuterande språklighet som aldrig kan vara den officiella kulturens. Även jag ansluter mig f.ö. till devisen att poesin måste vara till för alla. Det blir liksom helt meningslöst annars. Men jag tror ju inte att den kan vara det helt kravlöst, på konsumtionsnivå (i en ”sorts köpcenter”). Det krävs en större insats. Att var och en får tillträde till poesins problem. Poesi för alla måste väl inbegripa, inbillar jag mig, att var och en förmår ansluta sig till föreställningen om språket som ett öppet fält, en plats för lek och omkastning utan given horisont. Bibliotek och bokhandlar överallt, ja. Men det räcker inte. Vars och ens erfarenheter och språk måste vara konstituerande. En kulturpolitik kanske är en början men det kommer inte att räcka med reformer…
Anna Hallberg (f. 1975) er poet. Siste utgivelse: AN (Albert Bonniers förlag, Stockholm 2025).
Martin Högström (f. 1969) er poet, redaktør og oversetter. Sammen med Beata Berggren driver han forlaget Chateaux. Siste utgivelse: Förkastningarna (Poise, Stockholm 2024).
Johan Jönson (f. 1966) har utgitt et tjuetalls diktbøker. Siste utgivelse: I hängmattan (Albert Bonniers förlag, Stockholm 2025).