[(53) (av 553 053) oanvändbara och bortglömda ant. (ej för läsning)]

sol, vind och begrav­ning åter­står. pågår. fortsät­ter. som inlands­reg­nets imma­nens, över skog, sjö, stuga.

nej. ingen­ting sär­skilt. som van­ligt. som alltid. som ingen­ting alls.

inte kunna veta vilken form av död och odöd som verkar, verkar; vek­to­ri­se­rar.

också tvångs­mäs­sigt ansluta hand, arm, finger­toppar, kropp som skada och fasa till van­makten, repro­duk­tion av det samma.

tyst­nad som enda fan­tas­ma­tiska svar. språk som inte ljudar. alls. svenska utan någon affir­ma­tiv reso­nans. inte heller i sats­ytans cesurum­vita and­ning.

tor­tyr­bilds­res­terna som inten­si­fie­rar produk­tio­nen och expo­nen­ti­a­li­se­rar mer­värde.

inget annat svenskt språk för den repro­duk­tiva van­makten. kanske inte ens något språk. alls.

namn­lösa inlands­byns ple­ja­diska skön­het. inte dess invå­nare, regel­mäs­sigt mot­bjudande snar­stuckna och ytterst lång­sinta. nej, geo­lo­gin. topo­gra­fin. avskild­heten. göms­let. bort­varo­legan.

repe­ti­ti­vum kvar. om och om igen. inte är det jag, har aldrig kunnat vara. en skri­vande kan inte vara ett jag, men dia­lek­tisk figu­ra­tion och omför­de­lande kropp i meta­mor­fos vind. men också mitt förslösade värv imma­nent i den oön­skade värl­den.

vilja omöj­lig död. sen tio­år­sål­dern. att också lyckats med det. men ingen begrav­ning, ingen cere­mo­niel utöver böcker­nas pseudo­öppna grav.

inga äre­min­nen över vär­delösa sopor. dess blö­dande skreva. som avlednings­intets tellu­lära magma. utan annan­hets verkan. att det talar vidare i sin abjek­tala ekola­lia.

supa ihjäl sig. förstå det. en lycka och ett väl­befinnande som för allt i värl­den inte får gå för­lo­rad. men att det kostade dia­lek­tiskt och irrepara­belt mycket. som sociala upprepnings­tvång gör. att agera inifrån ett imma­nent trauma. erfar­bart som enda til­l­gäng­liga livs­parentes, endast möjlig att förslösa, destruera, hata. göra omöj­lig glömska och invänta permu­terad hem­sökelse.

sen stil. tidig död. allt skri­vande ”experi­men­tellt”, annars ideo­logi.

ord­nin­gens cemen­te­rade anstalt; vari isolerings­cell alltid är att före­dra.

skriv­bor­dets ihär­diga stilla­sittande (omöj­ligt att kropps­ligt förneka). som en väldig och sam­tidigt futilt anonym slu­t­im­plo­sion av moder­ni­tet.

jo. kommen, oved­ersäg­ligt, ick­e­språk­ligt, från skog. åker. älv. som skadat lodjur. spelar ingen roll hur fre­ne­tiskt jag än ona­ne­rar mensröd­glödgade babi­an­ku­ken.

det kommer skym­ning. som skym­ning. som divi­du­ell hjärna. anti­dialek­tisk. döds­trängtande. döds­värd. som var pre­sens.

pappersmassa­fabriken. vi var inte en­samma visavi pappers­massamaskinen, den sub­limt väl­diga. vi var imma­nenta. del av dess del­kom­ponenter. utan­för skif­ten var de givna, enskilda livs­­förloppen. som pun­kare. fäder. fotbolls­­­fans. fitt­­­fantaster. femi­nister. vänster­­blivna. poli­tiskt medvets­­­lösa. fritids­­fiskare. ensam­­­­stående. fes­tare. alko­ho­­­lister. virk­nings­­vir­tuoser. fri­­­­­vecko­läng­­­­­­tande. semester­­­dröm­­mande.

ja. extrem doom. om och om igen. som ett enda ospel­bart stycke.

blomst­ren: gula. som solens fan­tasm i det am­ne­­siskt för­fl­utna.

den kor­po­ra­ti­vis­tiska affirmations­ideologin och ‑kul­tu­ren gör väsent­liga delar av post­fascismens euro­typiska folkmords­begär. så genom­media­liserat levs vi. det är en primär natur som gram­matiserar de res­te­rande.

ingen­ting utöver dik­tens sats­yte­gra­fem. finns inga cesu­rer, inga cesurum. vara en av dem. av dem.

det utsäg­bara oin­tres­sant. irre­le­vant. ideo­lo­gem. på ett out­säg­ligt för­in­spe­lat vis.

ovet­bart vilket själv­mord som är att före­dra. endast ett själv­mords­mo­dus per liv är möj­ligt.

levan­dets begrav­ning i grönska, meta­mor­folo­gisk grönska. kosmo­logi utan namn, bara lant­mäteri­beteckning.

spel, spel mellan förne­kade neg­a­tio­ner. hem­sökelser, såle­des, som ett meta­fy­siskt trauma.

hur kan som­ma­ren plöts­ligt vara som tidig novem­ber? jag minns inte.

vilken rela­tiv auto­nomi möjlig för dömda? man svarar, out­säg­ligt och chanslöst, med sitt medio­kra liv.

jord­par­ti­kel­poesi av skog, gran­skog; kadens, begyn­nel­se­ka­dens på begyn­nel­se­ka­dens.

i gra­fit­pulver­fab­ri­ken upp­rätt­höll vi grafit­pulver­­produktionens tom­rum. skift efter skift efter skift; cyk­liskt, som genom enskilda, despe­rat fläm­tande liv.

”värl­dens mest imma­nenta bok”; den är omöj­lig att erfara.

sen stil. omöj­ligt liv. hypos­tas av poe­tiska tek­ni­ker. för vilken ideo­lo­gisk funk­tion? går kanske inte att veta. eller ens ställa frågan.

mjölka ur det sista – och sista – ur den död-födda satans­per­man.

mässor och åter vokala mässor och psalm­lika mäs­san­den av affir­mation. kate­draler av död ideo­­­logi. fittor som aldrig slutar åkalla bane­män.

vilken död i intets innersta? vilken pro­duk­tion av vilken magma? vet ej. men också svenskt språk ema­ne­rar till dels därur.

slav­mo­ra­lens van­makt som hos den ens­kilde omvand­las till nar­cis­sis­tiskt själv­för­här­lig­ande dygd. så affir­me­ras den libe­ra­lis­tiska ideo­login i en semio­tisk kapi­ta­lism; meta­fy­sik utan varje rest av reflex­i­vi­tet. bara fan­tas­mens repe­ti­tiva figu­ra­tio­ner.

vad krävs av dödens topos? själv­fram­ställ­nin­gen ett för­bi­i­lande, amorft vål­nads­frag­ment som sätts i asym­met­riskt spel mot erfa­ren­he­ten. omkring detta mul­tipla ett infi­nit land­skap av anti­liv utan hori­sont.

hur många utgörs av de döds­värda? oänd­ligt många. i för­kros­sande majo­ri­tet. hur skulle man själv, utan libe­ra­lis­tisk pseu­do­meta­fy­sik för den ens­kilde, kunna inbe­gri­pas i någon annan kate­gori?

mise en place av det för­fl­utna. som kol­laps för minne och erfa­ren­het.

efter­mid­dag och kväll av vibre­rande läng­tan efter alko­ho­len. efter­mid­dag och kväll av läng­tans skäl­vande ob­struktion. dessa dagar. dessa år efter år.

betjäna frugan fram till egen död; som inte får över­skrida sjut­tio­års­da­gen, då författar­pen­ningen upphör, efter­som pen­sio­nen blir olev­bar. betjäna henne och jobba, jobba och dricka ihjäl sig. så får det bli, hoppas jag, mot allt bättre vetande.

gäspnin­gens paren­tes. sten av då. i peri­ferins yttre, där skugg­orna tar vid och upp­lö­ses av dold vind och jor­diskt rest­ljus.

dorsal åter­klang av indu­stri­ell omsorg; för fort­satt fasa och dess låglönear­bete.

i när­min­net levs jag. och det är snart glömt. i nästa, över­lap­pande när­minne, lika preteritum­aktigt, fram­ställs något all­de­les annat, från kont­rärt håll, med dis­pa­rat intresse.

slut: ett ord som fortsät­ter och fortsät­ter sin expan­siva ter­mi­no­logi.

svenska som andas av sin bort­a­varo. omöj­ligt och desyn­tak­tiskt.

flykt­por­tal och utg­ångs­dörr bort öppnas mot nära, nära vägg.

göra svenska som urna för dold jord, tyst vind. där virv­lar gjorda gram­ma­tiska möns­ter och bort­blåst minne.

att en genom­gri­pande domi­nant del av sve­ri­ges popu­la­tion är att betrakta som psy­kiskt sjuka, gravt, med bisarra van­föreställningar, själv­förträff­lighet all­de­les, full­ständigt, utan täck­ning, gro­teskt och expo­nen­ti­ellt till­växande anal­fabetiskt och när­mast lätes­likt ”språk”, kverulans­paranoisk när­synthet och ut­präglat anti­intellektuella bort­träng­nings­mekanismer själv­uppfattade som har­mo­niska dygder. bland mycket, mycket annat. detta all­män­till­stånd har poli­tiska och tek­no­dis­kur­siva orsa­ker, som för­vän­tat, i ett så fun­da­men­talt och blint moder­nitets­troende strata som det svenska. de här figu­ra­tio­nerna, med svenskt medborgar­skap, kan föga för­vå­nande inte han­tera någon frihet alls, över­hu­vud­ta­get, alltså vad man lärt sig iden­ti­fiera som och begära som ”frihet”. såle­des ska man inte heller ges någon som helst rätt till detta, hur falsk, löje­väckande och banal den än är. man ska från­tas alla såna utövnings­möjligheter och istäl­let behand­las som nån form av ken­nel­krea­tur. efter­som man inte klarar av någon­ting annat. som man bäddar får man ligga.

utöver vuxna och juri­diskt myn­diga, ska också ”barn”, den sen­ti­men­tala glosan för per­soner under arton år, som har mördat, avrät­tas. oav­sett omstän­dig­he­ter. den enda frågan är, dock: vem ska utföra det ofatt­bara skit­job­bet, själva avrätt­nings­se­kven­sen? jag gör det inte, aldrig i hel­vete (har dessutom haft nog med skit­jobb i mitt löj­liga liv). kan jag, man, då begära att någon annan, svårt pro­le­ta­ri­se­rad, såklart, ska utföra det? är väl ytterst tvek­samt. men död måste ske. måste. något annat går inte att leva med.

bländad av svart sol. som ett kon­stant blod­trycks­tagande. teck­net för kväv­ning, via krop­pen.

dimi­nu­tiv­död. dikt som bok­sta­ve­rar sig så. med sin enda, oåt­kom­liga tyst­nad.