Vem är det som är sjuk?

23.04.2025

Som främling, själv sammansatt av främmande ord,
söker jag obegriplighet – en spegelbild av mig själv
Don Mee Choi¹

I samband med utgivningen av det fjärde numret av tidskriften niqui causse, sommaren 2024, gjordes en affisch med två korta texter som speglar varandra. Den första:

för att med språkets medel utöva det våld vi förmår mot den befintliga världen & för att utöva det våld vi måste mot språket i sin nuvarande form, skickas niqui causse som ett brev

Och den andra, upp-och-ned i förhållande till den första:

omkastningen sker inte genom sammanslagningen av de språk som finns utan, bortom självbevarelsens språk, i ett överflöd av språk som inte finns, där jag sägs

Ett revolutionärt redaktionellt program som uppmanar till verbal attack mot rådande sociala ordningar och mot det språk som upprätthåller dem. Författat i uppenbar misstro mot språket som en standardiserad kommunikationsapparat utan hänsyn till tal- eller skriftaktens opacitet och partikulära förutsättningar. Programmets insisterande på språkets heterogena och idiosynkratiska karaktär leder tankarna till Édouard Glissant som ställer kreoliseringens kringflackande språk mot det engelska språkets hegemoni: där det förra ger upphov till ständigt nya oförutsägbara yttringar då världens kulturer kommer i kontakt med varandra riskerar det senare att dö om det, i sin assimilerande kraft, skulle bli till det enda språket. Ett språk kan inte leva ensamt utan att förvandlas till en internationell kod, i avsaknad av dunkel och variation.²

Tidskriften niqui causse redigeras av poeten Luc Bénazet i Paris, sätts och trycks av Évane Priou och Célie Miloch i Marseille och ges ut två gånger om året. Varje nummer består av två skurna A3-ark med nyskrivna texter, på franska eller som översatts, vid sidan av äldre texter av poeter som var del av sin tids avantgarderörelser eller verkade i den officiella kulturens marginal: Patrizia Vicinelli, Else Lasker-Schüler, Senna Hoy, Aleksej Krutjonych, m.fl. En del av bidragen utgör formexperiment – radikalt formella verbala försök – medan andra inkorporerar socialt kritiska dimensioner på tematisk nivå. Texterna sätts på arkens recto-sida i tre spalter som definieras av vertikala falsningar. Verso-sidan är blank. De falsade arken placeras i ett smalt kuvert och når sina läsare via prenumerationer.

Såväl prenumeranter som bidragsgivare har strömmat till i oväntat hög takt sedan det första numret i januari 2023. Läsare bjuds in att medverka och istället för regelbundna releaseprogram i bokaffärer ackumuleras en läsarnas och texternas, språkbrukens socialitet. En gemenskap formuleras genom skriften, artefakterna, brevet, försändelsen, spridningen. Vid några tillfällen har redaktion, bidragsgivare och läsare också samlats för att samtala, läsa, pröva och diskutera former för kommande träffar. Detta snarare i fördröjning, förskjutning, i en parallell verksamhet, än som lansering av något nytt. En ackumulerad social dimension på de olika platser där tidskriftens bidragsgivare befinner sig.

I ett samtal med Emmanuèle Jawad publicerat i kulturtidskriften Diacritik i juni 2024, talar Luc Bénazet om nödvändigheten av att undvika att tillgripa ärvda litterära språkformer som upprättar dominansförhållanden. Han betonar vikten av att underminera auktoritära positioner – även de egna – och skiljer mellan experimenterande praktiker och avantgardistiska anspråk: ”Att experimentera är det enda som intresserar mig inom poesin, det är den mest glädjefyllda aktiviteten. Kanske bör vi komma ihåg att experimentella metoder och förment avantgardistiska positioner inte har något med varandra att göra och att det är problematiskt att upprätthålla sammanblandningen av dem. Att göra anspråk på att inta en avantgardistisk position innebär alltid att man försöker utöva makt inom poesins kulturella fält, hur litet det än är. I synnerhet makten att föreskriva och makten att förbjuda. Experimenterande kan ju syfta till helt andra saker. Till att börja med, naturligtvis, att underminera utövandet av någon form av auktoritet – i den meningen att det experimenterade talet berövas auktoriteten att utövas över andra, men också i den meningen att detta tal avsäger sig auktoriteten som utgör dess själva grund.”³

Vid utgivningen av det andra numret av niqui causse i november 2023 producerades två supplementböcker som också skickades till prenumeranterna: nourrir les pigeons av den svenska poeten Bella Batistini, i fransk översättning av Johannes Fridholm och Minus Miele, och lem ouch av Emilien Chesnot. Batistinis bok, som kom ut i Sverige 2019 under titeln Mata duvorna, består av två delar, där den första tecknar omständigheterna kring en inlåsning, en fängelsevistelse. Texten framskrider här i anonymiserade pronomen där versrader vittnar om förhör, visiteringar, inskrivningar, häktesförhandlingar, osv. Spatiöst komponerat med generösa radavstånd, blankrader mellan strofer där tomma sidor och uppslag rytmiserar den inlåstes tid. Mjukt och luftigt på ett sätt som kanske motverkar utsagans hårda förutsättningar. Bokens andra del består av 12 numrerade dikter som bildar en serie drömmande, längtande men också oroande strofer kopplade till ett diktjag ofta placerat i anslutning till ett hav, en sol, berg, tistlar: ”jag drömmer och molniga dagar sover jag längre för värmen väcker mig inte”⁴. Avstånden mellan raderna är något mindre än i den första delen men mängden text per sida är samtidigt aningen mer begränsad, dikterna mer koncentrerade, vilket gör den här delen både tätare och mer luftig. Bokens båda delar är satta i olika typsnitt, som för att betona skillnaderna mellan diktens rum.

Den svenskan utgåvan utgör i allt väsentligt ett konventionellt bokobjekt. Inlagans 160 benvita bokpapperssidor bundna inom ett kartonnageomslag med titel och författarnamn tryckt i ljusblått mot suggestivt rosa bakgrund. Med andra ord ett, för svensk litteraturutgivning, typiskt individualisera bokobjekt vars omslag syftar till att peka ut verkets singularitet. Den franska utgåvan skiljer sig i detta avseende på flera sätt från den svenska. Den har komprimerats till 28 klammerhäftade kvadratiska sidor i obestruket gråaktigt returpapper. Stroferna löper utan avskiljande blankrader, dramatiserande kontemplativ rymd eller skillnader mellan typsnitt. En osentimental typografisk gestaltning som på ett annat sätt ger läsaren direkt tillträde till diktens språkliga kraft. De båda supplementböckerna har försetts med samma opersonliga formgivning, vilket låter antyda ett publiceringssammanhang med begränsad ekonomi men tydliga redaktionella ställningstaganden. Bokobjektet har här inte anpassats till litteraturens varuformat. De små häftena gör skriften mindre sakral, eller höjer i varje fall inte upp den.

Om nourrir les pigeons ansluter till de frågor som upptar niqui causse genom sitt motiv – den repressiva sociala funktion som låser in människor – så representerar den andra supplementboken, lem ouch av Emilien Chesnot, den del av programmet som riktar sin udd mot språket. Boken är alltså producerad i samma rudimentära, opaginerade form som Batistinis, dock i ett något större format. På de inledande – och avslutande – sidorna löper en dikt i två spalter, där den vänstra stakar sig fram i felstavningar, ortografiska stamningar, och den högra utgörs av ett fåtal, avbrutna versrader som uppehåller sig vid alfabetet och skriftens problem. Mellan dessa dikter (som i ett slags berättelseparentes) återger textens jag en historia från sitt liv. På en fest, i slutfasen av flera års litteraturstudier som också löpt parallellt med otaliga besök på vårdinrättningar för problem som betecknats som psykiska ”sjukdomar” eller ”besvär”, hör han plötsligt något som påminner om ord: konstiga obekanta ord vagt besläktade med franskan. Dessa språkljud som verkar ha sin upprinnelse i musiken som spelas eller möjligen hos vännerna som pratar visar sig komma inifrån berättarens eget huvud – vilket ger upphov till en oanat positiv reaktion: ”Jag minns att jag hade en flyktig känsla av en plötslig nyfunnen frihet, som om jag kunde röra mig som jag ville igen efter att ha varit fastspänd så länge.”⁵ Det förfrämligade språkliga tillståndet varar en kort stund men åtföljs av diverse psykiatriska experters obligatoriska förklaringar som symptomet på utmattning eller alkoholintag, en s.k. ”paroxysmal händelse”. Något som dock textens jag, med Emmanuel Hocquards ord, hellre benämner ”grammatisk ohälsa”.

Oförmågan att tala och förstå vardagens språk försvinner snabbt men erfarenheten får andra konsekvenser. Under det följande året förblir berättaren oförmögen att läsa: ”Jag minns titlarna på de två böcker som jag försökte läsa det året: New York-trilogin av Paul Auster och Pesten av Albert Camus. Och på sätt och vis läste jag dem: mina ögon svepte verkligen, med olidlig smärta och plåga, över alla de rader som utgör dem. Jag kan dock inte säga något om vad jag läste. Men jag kan vittna om vad jag såg, och bara denna syn skulle kunna vara föremål för en saga för barn, en fasansfull och grym saga.”⁶ Bokstäverna förvandlas i läsningen till opaka svarta tecken, en sorts teckningar utan mening. De flyter ovanpå boksidorna och tycks få eget liv, börjar röra på sig, likt flugor. Efter en tid försvinner flugorna men de lämnar ett bestående avtryck i medvetenheten om att språket aldrig kan abstraheras från sin materiella representation: att se vad språket är uppbyggt av snarare än vad det förmedlar förändrar på ett grundläggande sätt förhållandet till poesi. Att se snarare än att dechiffrera som en metod för att läsa.

De kraftiga språkbetingade reaktionerna utgör alltså inte en menings- eller språkförlust i allmänhet, vilket blir tydligt i en distinktion mellan franskans båda begrepp langage och langue – där det förra, i korthet, betecknar själva språkförmågan, språkbruket, och det senare ett specifikt tillämpat språk, som franskan: ”Språket [le langage] är själva förutsättningen för möjligheten till mening. Det språk [la langue] som är frukten av en inlärning är en av dess manifestationer. Så jag upplevde aldrig avsaknaden av språk [langage], inte ens under min blanka period, eftersom jag insåg att mina vänner talade något som liknade ett främmande språk [langue], en dialekt”⁷. Möjligheten att uppfatta att en mening kommunicerades var intakt även om meningen förblev obegriplig. Han konfronterades således inte heller med avsaknaden av sitt eget, och enda inlärda, språk. Händelsen är, konkluderar Chesnot, snarare uttrycket för något enskilt, en vilja. Närmare bestämt en vägran, som han alltsedan dess fortsatt att manifestera genom de dikter han skriver:

Vi, vår värld och våra relationer är av språk, som en bjälke är av trä. Den känsla av frihet som jag upplevde under den fest som jag nämnde tidigare kan helt banalt förklaras av den tillfälliga förskjutning som detta språk – i detta fall den så kallade ”vardagsfranskan” eller ”vanliga franskan” – och dess värld genomgick. Att inte längre ha tillgång till något gemensamt var förmodligen vad jag önskade i just det ögonblicket: att inte ha något att göra med att se. Mycket mer än ett uttryck för en ”störning” eller en ”psykologisk patologi”, är det alltså frågan om ett uttryck för en grundläggande önskan som finns hos varje människa: att vägra våld och utöva frihet.⁸

Vårt inre och våra språk präglas av de ordningar och algoritmer som dominerar våra sociala liv och beteenden, vilket kanske får sina tydligaste uttryck i samtidens digitala aktiviteter. Och den frihet som vi aldrig lärt oss att känna igen kanske visar sig för oss på det här sättet, som ett våld. Chesnot frågar sig om det går att undkomma det tvång som får oss att tala, leva och se världen på ett sätt som i grunden inte är vårt eget men som vi till varje pris förväntas anpassa oss till. Med en referens till Luc Bénazets poesibok Articuler från 2015 konstaterar han, med hänvisning till den internaliserade dominansen som här förlänas ett undflyende allmänt pronomen: ”Man vill uppenbarligen tillgodogöra sig våra begär för att rikta dem mot föremål som vi inte vill ha, eftersom det finns en njutning i att se oss önska saker som ligger utanför vår egen önskan. Man vill utnyttja ett språk i oss som inte är vårt eget, eftersom man njuter av att höra oss tala det fast det inte är vårt eget. Hur ska vi göra för att förvägra dem denna njutning?”⁹ Svaret, föreslår han, ligger i möjligheten att fortsätta göra små avsteg och att, om och om igen, vägra: ”För det man vägrar, när man gör den kolossala ansträngningen att inte förstå eller inte längre förstå det som sägs till oss, eller till och med vad vi själva säger, är att ta över den värld och den tillhörighet till världen som vårt språk uttrycker. Den är helt enkelt inte längre vår. Vi har plötsligt ingenting gemensamt med den.”¹⁰

Vägran, tystnaden, missförståndet, meningsbristen, språkförfallet som ett nödvändigt – om än först ofrivilligt – angrepp på det språk som definierar ”den befintliga världen”.

Gilles Deleuze och Félix Guattari skrev om språket som en i grunden heterogen realitet i vilken det inte egentligen går att tala om en lingvistisk homogen gemenskap eller ett modersmål, bara om ett dominerande språks maktövertagande i en politisk mångfald.¹¹ Kritiken mot det standardiserade, enhetliga, språkets hegemoni – som också impliceras i den affisch som nämndes i början av den här texten – återfinns hos Luc Bénazet, i diktboken La masse forêt från 2022: ”Utopin, det är ordboken. Barnet rör sig mot den. Som om ordboken fastställt en jämlikhet i ordets bruk människor emellan: som om ett språkkontrakt garanterat jämlikheten a priori hos de talande. […] Ordboken är skenbilden av en allmän plats för alla. – Som skulle vara allas. Där alla jämlikt och fritt kunde ta ordet, utan att fångas i förtryckets relationer. Vi tar oss till den på samma sätt som till ett förstaspråk. –”¹²

Psykiatrin, ordboken och även litteraturen önskar bota det tillstånd som återges i lem ouch. Den vars språk riskerar att lösas upp måste räddas, den som avviker från koden korrigeras. Men den frihet som yttrar sig som ett våld mot ett inre angrepp lämnar hos Emilien Chesnot spår i skriften. ”Och en person som praktiserade poesi på det här sättet sa till mig att den här episoden var ett tecken på att våld hade införts, och tillade: ’Du behöver inte komma över det.’ Faktum är att jag inte tror att det finns något att bli botad från idag.”¹³ Vem är det som är sjuk?

Don Mee Choi, ”Översättning är en form=Översättning är en antineokolonial form”, övers. Andjeas Ejiksson & Jennifer Hayashida (20TAL nr 7, 2022). ↩︎
Med hänvisning till plikten att bevara mångfalden betonar Glissant samtidigt att han sedan länge slutat tala engelska. Édouard Glissant, Archipelago, isolarii 6 (Common Era Inc, 2021), s. 37. ↩︎
https://diacritik.com/2024/06/10/luc-benazet-il-faut-bien-se-debrouiller-des-langages-dont-la-poesie-herite-metamorphiques. ↩︎
Bella Batistini, Mata duvorna (it-lit, 2019). ↩︎
Chesnot. ↩︎
Chesnot. ↩︎
Chesnot. ↩︎
Chesnot. ↩︎
Chesnot. ↩︎
Chesnot. ↩︎
Gilles Deleuze & Félix Guattari, Tusen platåer, övers. Gunnar Holmbäck (Tankekraft Förlag, 2015), s. 160. ↩︎
Luc Bénazet, La masse forêt (P.O.L, 2022), s. 40. ↩︎
Chesnot. ↩︎

Litteratur

Diacritik (10 juni 2024)
niqui causse n° 1–4, red. Luc Bénazet (Éric Pesty Éditeur, 2023–2024)
Bella Batistini, nourrir les pigeons, övers. Johannes Fridholm & Minus Miele (supplement à niqui causse, 2023)
Bella Batistini, Mata duvorna (it-lit, 2019)
Luc Bénazet, La masse forêt (P.O.L, 2022)
Emilien Chesnot, lem ouch (supplement à niqui causse, 2023)
Don Mee Choi, ”Översättning är en form=Översättning är en antineokolonial form”, övers. Andjeas Ejiksson & Jennifer Hayashida (20TAL nr 7, 2022)
Gilles Deleuze & Félix Guattari, Tusen platåer, övers. Gunnar Holmbäck (Tankekraft Förlag, 2015)
Édouard Glissant, Archipelago, isolarii 6 (Common Era Inc, 2021)

Martin Högström (f. 1969) er poet, redaktør og oversetter. Sammen med Beata Berggren og Peter Thörneby driver han forlaget Chateaux. Siste utgivelse: Förkastningarna (Poise, Stockholm 2024).